Det är hemskt, jag är hemsk.
Det har gått 7 månader och 16 dagar.
Det är exakt 130 dagar, 30 veckor, 3120 timmar, 187200 minuter, 11232000 sekunder och 124sönlösa nätter.
Jag vet fortfarande inte vart dom la dig för att vila.
Jag vet fortfarande inte hur din sten ser ut. 
Jag kan fortfarande inte höra Elvis.
Jag kan fortfarande inte gå in i kyrkan.
Jag vill fortfarande inte tänkta tillbaka.
Det är fortfarande för tidigt.
Allt är för tidigt, precis allt.
Hur ska jag kunna vara glad när inte du kan?

Det känns som jag dödar allting jag rör.

tårarna är jobbigast.
att dom kommer lite när dom vill,
oftast utan förvaning.

Men jag saknar er,
mest han.

Att leva ett liv och veta att det går ut på att alla runt dig ska dö.
Innan dig.
Det är förjävligt helt enkelt.
Inget lätt heller,
bara en evig väntan på att det ska bli din tur.
så du slipper sorgen,
saknaden, tårarna, begravningarna. 
Döden

 Varför alla i min närhet?
Varför alltid jag?
Jag borde egentligen inte utsätta mig själv som offer.
Det är inte synd om mig. Det var bara mina vänner.
Tänk på deras familjer.

Men nu är det bara mina nära och kära kvar!
1 med hjärntumör & 2 döda imon loppet av en vecka.
Det är mer än vad en human människa klarar. 
Men jag klarade det.

För jag är så vam vid att döden kommer och tar mina älskade.
Det är så det ska va! Right?

Nu är det bara mamma & bror min kvar!
en mamma med cancer & en deprimerad bror.

Min älskade också. Mitt hjärta, mitt guld, mitt allt.
Min bara min sambo & pojkvän. Med hjärntumör.

Men livet är ett spel,
och spelar jag mina kort rätt kanske iallafall dom får leva?
snälla? 

Att försöka vara stark för länge är något jag är bra på. Att jag aldrig ber om hjälp är för att jag är sån. Men utan dig går det inte, det funkar inte alls. Jag kan inte gå en meter utan dig, mena ben bär inte längre.Kom och bär mig igen, snälla. Eller bara håll i mig, ett liten stund. Snälla bara lite. För jag saknar dig, varenda jävla dag!

Det känns skönt att det finns fler som mår som jag, det känns skönt att du finns. Så jag inte är ensam. Jag är aldrig ensam, fast ändå alltid. Utan dig, med dig. Med oss.

Jag tänker på allt som hänt i norge, alla barm som dött.
All förtvivlan som finns, all sorg.
Jag lider med dom.

Läste tidningen idag, såg ett citat av en tjej i min ålder.
"jag har aldrig förlorat någon närstående, men nu har jag förlorat alla85 på samma gång". Jag förstår inte hur världen kan vara så grym, hur det kan finnas så trasiga människor. Att förlora dig förstörde mig. Hur ska då inte dom må, som förlorat föräldrar, vänner och syskon. Allt under en timme. Det är hemskt. Min största fråga är om dom led. Jag vet att du inte gjorde det.

Under den senaste veckan har jag insett att jag inte är lika rädd för döden som alla andra. Jag är bara rädd att mina nära ska dö. Fixar du det uppe från himmelen så det inte händer? Jag ber dig. för jag vill inte gå igenom detta träsk igen.

William Hagblom, jag och alla andra saknar dig!

idag mår jag dåligt.
idag saknar jag dig 

vissa dagar saknar jag dig, 
en dag som den är idag.
jag saknar dig så hjärtat blöder,
tills jag kommer på hur mycket jag hatar dig.
hur mycket du skadat mig.
hur illa du gjort mig.
ändå saknar jag dig,
saknar dig för det lilla extra du gav mig,
jag älskade dig.

We come as one 

Det finns en person i hela världen som jag skulle släppa allt för.

skulle du stå där om 10 år och ropa skulle jag komma springande,
jag skulle inte tveka en sekund.
Om jag så vore gift eller kär så skulle det inte spela någon roll. 
Jag skulle släppa allt för dig. Precis så som jag gjort de senaste åren.
För du är perfekt, hela du. Från tårna upp till knoppen både innuti och utanpå.
Om jag bara hade dig igen, skulle jag hålla dig så hårt att du inte kunde försvinna.
Men ändå inte så hårt att du kvävs. Jag skulle göra ditt liv perfekt, och du mitt.