tårarna är jobbigast.
att dom kommer lite när dom vill,
oftast utan förvaning.

Men jag saknar er,
mest han.

Att leva ett liv och veta att det går ut på att alla runt dig ska dö.
Innan dig.
Det är förjävligt helt enkelt.
Inget lätt heller,
bara en evig väntan på att det ska bli din tur.
så du slipper sorgen,
saknaden, tårarna, begravningarna. 
Döden

 Varför alla i min närhet?
Varför alltid jag?
Jag borde egentligen inte utsätta mig själv som offer.
Det är inte synd om mig. Det var bara mina vänner.
Tänk på deras familjer.

Men nu är det bara mina nära och kära kvar!
1 med hjärntumör & 2 döda imon loppet av en vecka.
Det är mer än vad en human människa klarar. 
Men jag klarade det.

För jag är så vam vid att döden kommer och tar mina älskade.
Det är så det ska va! Right?

Nu är det bara mamma & bror min kvar!
en mamma med cancer & en deprimerad bror.

Min älskade också. Mitt hjärta, mitt guld, mitt allt.
Min bara min sambo & pojkvän. Med hjärntumör.

Men livet är ett spel,
och spelar jag mina kort rätt kanske iallafall dom får leva?
snälla?