olycka, tomhet, känslolöst, ensamt.

Fuck vad jag saknar dig,
för idag är en dålig dag,
aldrig mer släppa in någon,
aldrig mer ge bort hjärtat 

jag vet inte

jag vet inte hur jag kunde förstöra det liv jag hade, hur jag kan leva som jag gör idag, hur du kan komma tillbaka. Jag vet inte hur jag känner, hur jag mår, jag vet inte varför jag inte kan känna hur jag mår. utan det är bara en klarhet över allt. Som visar allt jag förlorat, förstört, eller missat. Visar att livet på bara någon månad kan förändras så drastiskt, så hemskt. För en månad sen var jag lyckligast i världen. Igen. Igår mådde jag hur bra som helst, tillbaka i din famn. Nu då? jag önskar att någon kunde berätta för mig hur jag ska känna och må. För jag vet inte mina känslor för dig. Jag vet inte om jag vågar ta reda på dom heller. 

För just idag känner jag mig lite ensam, ja lite naken ni vet. Naken på medmänniskor, för vad gör man när ingen har tid.  Man skulle också kunna säga fattig på ömhet. Men rik på erfarenhet.  Är det tillåtet att vara fattig och rik samtidigt? Är det okej att känna sig ensam och naken med alla dagens ideal?

Ja, allt är tillåtet när du tycker att det är det.

Och just idag tycker jag att det är jävligt okej att sakna dig, mig, vi, oss! 

Jag saknar dig,
jag vet nu att allt är förstört,
men jag saknar det fina vi hade,
det lilla vi byggt upp
Tyvärr
 
for as long as i got you i'll be allright 
det var så melodin gick,

den som nynnades varje fredagkväll 

varje fredag i din famn

tills den dagen jag dansade vår sista dans
det var en fredagkväll det med,

dock ensam, svag och naken

jag var skitnaken,

med flera lager kläder på mig 

själen var naken, avklädd på ett vackert vis

för vackert för att du skulle förstå

Jag känner mig blödig idag,
blödig för kärlekens skull,
över att det aldrig blir som jag tänkt,
eller jag tänker inte som det blir. 
Varför blöda för kärleken,
när kärleken kan blöda för mig. 

Det ligger där någon centimeter från hjärtat, skaver, sparkar och ropar. Det försöker ta sig in, försöker nå den inre kärnan och fylla upp allt tomrum. Men det, eller du når inte. Du kommer aldrig ta dig dit in igen, du passar inte där. Det är för många bitar som måste passa, och du har bara en. Sveket

Vissa dagar förstår jag inte hur mina vänner står ut. Hur dom kan gå omkring och veta att jag vissa dagar hatar dom. Jo det är faktiskt så, ibland orkar jag inte med er. Då strejkar jag, kollar åt någon annan som får det kännas bättre. Men det känns inte bättre för er. Förlåt för att jag inte ger lika mycket som jag får, och förlåt för de dagar låtsas att ni inte finns. Men jag tycker om er så jävla mycket, och jag är tacksam till tusen att ni inte lämnar mig.  Jag älskar er och jag älskar att ni förstår mig.

Ny blogg, ny människa?
Kanske blir det lättast så,
att lämna det gamla bakom sig och starta om på nytt.

För hur ska människor annars kunna förändra sig,

om dom inte kan börja om?

Denna gången blir det inte lika personligt,
hoppas att ni nöjer er