Ja vem är jag? 

Jag känner att det är dags för er utomstående att få reda på mitt liv, hur det fungerar och varför det blev såhär.  Vi börjar om från början. Dag ett, och arbetar oss sakta frammåt genom livet.

1993 kom jag till livet. Bodde med mamma, pappa och min älskade bror i ett fint hus. I en fin by. Gick på ridskolan och spelade fotboll precis som alla andra tjejer då.  Jag hade två katter och såg upp till min storebror mer än allt.

 2005 var året då jag började hata. Jag var inte gammal. Men jag hatade ändå. Mer än allt. Han hade dubbla mobiltelefoner, var på "konferans resor" som han så fint ville kalla det. Jag glömmer aldrig den kvällen, det var en kväll i december. Mamma var i stockholm, moster hade gått bort. Bror var hos grannen.  Klockan är elva på kvällen och jag ligger och ska sova. Jag  hör dörren nere öppnas, trappsteg upp till min brors rum som låg vägg i vägg med mitt. Sen hör jag några ha sex. Bror min var visserligen 14, men inte var det han. Efter det hittade jag mammas dagbok. Hur det stod att hon inte orkade mer. Dom bråkade en dag i tvättstugan. Jag hör henne säga "du kan ju åka över till danmark, för du har ju ändå ett barn i magen där". Då förstod jag att det var hon. Danskhoran. 

2006-06-22 var skilsmässan ett faktum, och jag tackar då gud för det. Även fast det fick mig att må riktigt kasst. Jag gick in som i ett mörker. Målade allting svart, svarta kläder, svart hår, svarta väggar, svarta möbler, svart själ.  Dom bodde hemma varannan vecka.  Då dom inte var här satt dom i en liten etta på 30kvm.  Veckorna med han var värst. Han låtsades som ingenting. Trodde att jag inte visste eller förstod. Men jag hatade honom. 

2006 träffade jag också min första pojkvän Musse. Jag var bara 13. Men så förbaskat kär. Vi hade roligt och mysigt. Inte mer än så. Det et tog slut i samma veva som jag flyttade. 

2007 Flyttade i mars till en större stad. Jag, mamma och vår räddare. Mammas chef. Jag står honom fortfarande evigt tacksam. Huset låg nära skolan, fick nya umgängeskretser. Kanske fel spår. Men vad visste jag?  
Dock var det samma skola mina gamla kompisar gick på. Men dom förstod mig inte längre. Dom förstod inte varför jag var så svart, aldrig åt, aldrig log. Då kom bulimin för första gången. Jag var undernärd. Men hur mycket jag gick ner så var det aldrig nog.  I maj träffade jag min första kärlek C. Jag älskade honom och han älskade mig. Han tog hand om mig. Han tog min oskuld. Och hela mitt hjärta. Delar av det ligger fortfarande kvar hos honom. Han bevarar det finaste.

2008 Efter 10 månader med honom var jag tillräckligt läkt för att stå på egna ben. Så jag lämnade honom. Vilket jag idag kan känna var något av det dummaste jag någonsin gjort. För han var underbar, det var han verkligen. Våren och sommaren som kom efter var kaos. Jag hittade nya vänner och var onykter varje helg, om inte varje dag. Dränkte sorgerna, och fyllde tomheten med one night stands. För jag saknade honom, men var för stolt för att erkänna att jag gjort fel.  Hela sommaren är idag som ett stort svart tomrum. Jag kommer inte ihåg någonting. Killar kom och gick. Spriten likaså. 

Vid det här laget hade min pappa flyttat in till stan med sin nya tjej. Danskhoran. Även min bror bodde där. Pappa och danskhoran var aldrig hemma. Så där festade vi nästan varje kväll. Det var också i samma veva jag tappade kontakten med min bror. Vi liksom gled ifrån varandra. Han var med pappa och jag med mamma.  

I slutet på 2008 träffade jag en kille K. Det måste varit i början av december. Jag tyckte om honom. Inte mer än så. Men han fanns där varje kväll. Det var han som varje natt höll om mig och sa att allt skulle bli okej.

Under våren 2008 hittade jag också tillbaka till min första pojkvän musse. Dock som kompis. Han bodde några hus bort och vi umgicks varje dag. Om jag så bara gick förbi och sa hej så sågs vi varje dag. Jag grät i hans famn och han grät i min. Jag litade på honom till 110%. Jag lutade mig mot honom för jag hade lite svårt att stå på egna ben. Han liksom ersatte min bror som jag tappat bort på vägen. Han fick mig att leva. Ska jag vara helt ärlig så hade jag nog inte levt idag om inte han hade dykt upp igen. För utan honom var jag ingenting. Han var mitt allt. 

Julafton 2008, kom den hemska nyheten. Min mamma fick cancer. Det var min julklapp. När hon sa de orden visste jag inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen. Då fanns han där. Musse. Han fanns alltid där. Det spelade ingen roll vilken dag eller tid det var. Han bara fanns där. Jag kan fortfarande höra hur orden ekar i huvudet. All smärta jag fick i bröstet. Hela min värld rasade samman. 

2009 I början på mars tog det slut mellan mig och min dåvarande kille. Han hade utnyttjat mig hela tiden. Mina pengar och min kropp.  I april gick jag tillbaka till honom men i maj tog det slut igen. Bulimin kom tillbaka, denna gång i högre grad.  I samma veva träffade jag idioten, som jag kallar honom idag. Men som då var den enda jag haft samma känslor för som C.  Jag flyttade in till en ännu större stad den sista maj. Han blev som en nystart på mitt nya liv.  Vi levde ihop. varannan dag hos han, varannan dag hos mig.  Vad jag inte visste då var att han skulle förstöra mig totalt. Att han skulle göra så att jag aldrig mer kunde lita på någon. För det gjorde han. Han hade kontrollbehov, han var otrogen, han var mytoman. Ja han var precis allt man inte ska vara. Det tog slut gång på gång. Men dum som jag var tog jag tillbaka honom. Och han förstörde mig mer och mer för varje gång.  Det var också när jag flyttade in till en ny stad (2mil bort) som musse sa hejdå till mig. Eller han sa aldrig hejdå, han bara slutade höra av sig. slutade svara. slutade finnas där. För han träffade en flickvän som blänger på mig än idag för att jag varit en del av hans liv. Det var inte lätt att gå från beroende till helt oberoende på en vecka. Nu kunde jag inte längre ringa honom när jag behövde råd eller tröst. Han skulle aldrig mera svara. 

I 10 månader stod jag ut med idioten. Sedan bröt vi. Föralltid. Den dagen minns jag som igår 2010-02-05. Dagen då hela min värld åter rasade samman. För hur skulle jag klara mig utan honom. Jag hade ett behov av att han skulle behöva mig. Nu när han inte behövde mig längre blev jag åter igen tom.  Ännu tommare blev jag när jag den dagen ringde musse och jag fick ett "klick" i örat då han förstod att det var jag. 

Nu hade jag ingen, ingen alls. Jag mådde skit året ut, Det var många dagar, veckor och månader. Men jag kämpade och försökte. Eller vissa dagar iallafall. De flesta dagar låg jag där i sängen. Utan att äta eller sova. Alkoholen var min vän och solen min fiende. Jag bara låg. Låg och väntade på att tiden skulle gå. Så att jag kunde leva igen.

2010-05-21 bröt jag benen. Inte ett utan båda. Jag blev rullstolsbunden och tappade självförtroendet. Jag körde motocross, och jag var riktigt grym. Tills den dagen allting förstördes. Jag visste att jag aldrig skulle köra som förut. Jag visste att jag aldrig skulle kunna bli så bra igen. Jag kände att det inte fanns någon mening med någonting. Jag kunde inte ens ta mig ut på balkongen för lite sol på egen hand. Det var då jag upptäckte bag in boxen. Den fick plats under sängen. Jag behövde inga glas. Utan bara sträcka ner handen och ta så mycket jag ville ha.  

På sommaren 2010 hade jag läkt tillräckligt för att visa mig utanför lägenheten nykter. Jag träffade J. Han tog hand om mig. Men han bodde 20 mil bort, och fanns bara där för mig varannan helg. Det var inte mer än så. Jag klarade inte av att må så dåligt som jag gjorde dom dagarna han inte var där. Så jag lät honom gå.

2010 gick och 2011 kom till världen. Det är först nu jag lärt mig hur jag står på egna ben. Hur jag läker mina sår. Vissa dagar behöver jag draghjälp, andra dagar drar jag andra. Men jag vet att jag klarar det om jag tar en dag i sänder. 

Om vi nu sammanfattar. Jag har en pappa, som bor med danskhoran. Dom har barn. Och jag har valt själv att ha så lite kontakt som möjligt med dom. Bror min flyttade till eget. Mamma och jag bor ihop. Hon är frisk nu. Musse pratar inte med mig. Och det går inte en dag utan att jag saknar. Saknar C och musse. Speciellt Musse.  Jag är också frisk nu, jag är normalviktig. Jag läker förtfarande insidan på mig. Det värsta är dom dagarna då jag inte vet varför jag mår dåligt. Sådana dagar jag bara ligger i sängen. utan ork. 

Jag är tacksam över mina vänner, och min mamma. Utan det hade jag varit en nobody

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är hemskt, jag är hemsk.Det har gått 7 månader och 16 dagar.Det är exakt 130 dagar, 30 veckor, 3120 timmar, 187200 minuter, 11232000 sekunder och 124sönlösa nätter.Jag vet fortfarande inte vart dom la dig för att vila.Jag vet fortfarande inte hur...

tårarna är jobbigast.att dom kommer lite när dom vill,oftast utan förvaning. Men jag saknar er,mest han. Att leva ett liv och veta att det går ut på att alla runt dig ska dö.Innan dig.Det är förjävligt helt enkelt.Inget lätt heller,bara en evig vän...

Att försöka vara stark för länge är något jag är bra på. Att jag aldrig ber om hjälp är för att jag är sån. Men utan dig går det inte, det funkar inte alls. Jag kan inte gå en meter utan dig, mena ben bär inte längre. Kom och bär mig igen, snä...

Det känns skönt att det finns fler som mår som jag, det känns skönt att du finns. Så jag inte är ensam. Jag är aldrig ensam, fast ändå alltid. Utan dig, med dig. Med oss....

Jag tänker på allt som hänt i norge, alla barm som dött. All förtvivlan som finns, all sorg.Jag lider med dom. Läste tidningen idag, såg ett citat av en tjej i min ålder."jag har aldrig förlorat någon närstående, men nu har jag förlorat alla85 på sam...