Kritik.

Jo det är något vi alla möter. Vissa varje dag. Andra någon enstaka. Kanske i upp eller nedgångar. Men något jag möter varje dag. Dygnet runt.
Varför?
Är jag inte som alla andra? Eller som en 18åring ska vara? Från mina klasskompisar är det som värst. För att jag inte är som dom. Eller rättare sagt för att jag redan levt deras liv en gång. Det är i alla fall så det känns. Som om jag redan varit där och gjort allt dom gjort. Varför?

Jag skulle nästan kunna kalla det dubbel liv?  En person på dagen och en annan på kvällen. Det är inte så det känns. Men det är så jag skulle kunna beskriva det. 

Jag får kritik för allt. För att jag jobbar, är ute i veckorna, för att jag sköter skolan. Och inte minst för mina äldre kompisar. Jag har inte en vän som är under 24, jobbar varje dag efter skolan. Och söndag är min lördag. Livet som krogmänniska kan kallas speciellt. Men jag älskar det. För det är så jag är uppväxt, och det är så jag valt att leva.

Jag gjorde mina val redan som 12åring då jag halkade in i krogbranchen. Och sedan dess har jag stått där tisdag till lördag. Olika ställen varannat år. Men det är så jag jobbar. Jag får aldrig bli för bekväm.

Jag känner mig redan som vuxen, eller ja, som 25 i alla fall. Lagom gammal. Mycket är nog tack vare min pappa, som försvann. För tack vare honom lärde jag mig att ta hand om mig själv, hur jag skulle göra för att försörja mig, och för att leva livet på mina villkor.  För det är såhär jag vill ha det, jag är en riktig krogråtta. Med mer erfarenhet än alla jag jobbar med, en riktig veteran. Men jag älskar det. Jag älskar att på fredagkvällen få springa skiten ur mig själv och slänga ut öl till alla onyktra människor där ute. För jag vet att på söndag och måndag är det min tur. 

Ska jag få kritik för det? För att jag inte är som en annan 18åring. För att jag inte ser det underhållande med en första utgång när jag fyller 18. Eftersom jag själv satte min fot på puben som 12åring. Jag har redan spelat spelet och lärt mig reglerna. Jag har också redan raggat på killen som var något år äldre och tyckt att det var skithäftigt. Jag har mina tryggheter och jag vet hur jag sa spela mina kort. Men tycker inte att jag ska få kritik för det.  Tvärtom! En klapp på axeln och ett "fan vad du är grym som byggt upp allt dethär helt själv" skulle sitta jävligt fint. Men inget sådant, inget sådant alls. Är det avundssjuka eller ren bitrerhet?

Det är en ganska skön känsla,
upptäcka någon som du inte upptäckt förut.
Du vet, kanske en gammal kompis,
kanske en ny bekantskap.
När du upptäcker att den finns där igen,
eller på nytt.

Ja jag har mått ganska bra senaste veckan.
Delvis för att det inte är mörkt ute längre,
men också för att jag hittat ny glöd och styrka.

Jag gjorde något dumt i helgen.
Jag föll tillbaka, fan.
Tillbaka i hans famn, 
till hans lögner och oärlighet.
Fan fan fan.
Det var underbart, det var det.
Men nu kommer ångesten igen,
och då vet jag att det inte var värt det.
Jag älskade dig, 
jag älskade våra fredagar.
Det gör jag inte längre, jag lovar.