Det känns som att bloggen är mer eller minde tillägnad dig nuförtiden. Precis som den förra. Jag vet inte varför det blir så. Kanske för att det är du som är den som är det som är den? Både du och jag vett att vi kommer gifta oss någon dag. Och visste du det inte innan så vet du det nu. Hela världen vet det. Det är bara du som inte ser det. Alla ser. Men du kanske är för rädd? Skulle jag säga det till dig skulle du springa iväg. Igen. Så denna gången håller jag allt för mig själv och spelar med. För sålänge jag vid dagens slut får somna på din arm så är jag nöjd. Det duger för mig. Om det blir så i en vecka till eller år. Det avgör du. Igen.

Snälla spring inte.