depression är inte ett tecken på svaghet,
det är ett tecken på att du har försökt att vara stark för länge

Det känns som att bloggen är mer eller minde tillägnad dig nuförtiden. Precis som den förra. Jag vet inte varför det blir så. Kanske för att det är du som är den som är det som är den? Både du och jag vett att vi kommer gifta oss någon dag. Och visste du det inte innan så vet du det nu. Hela världen vet det. Det är bara du som inte ser det. Alla ser. Men du kanske är för rädd? Skulle jag säga det till dig skulle du springa iväg. Igen. Så denna gången håller jag allt för mig själv och spelar med. För sålänge jag vid dagens slut får somna på din arm så är jag nöjd. Det duger för mig. Om det blir så i en vecka till eller år. Det avgör du. Igen.

Snälla spring inte.

Kritik.

Jo det är något vi alla möter. Vissa varje dag. Andra någon enstaka. Kanske i upp eller nedgångar. Men något jag möter varje dag. Dygnet runt.
Varför?
Är jag inte som alla andra? Eller som en 18åring ska vara? Från mina klasskompisar är det som värst. För att jag inte är som dom. Eller rättare sagt för att jag redan levt deras liv en gång. Det är i alla fall så det känns. Som om jag redan varit där och gjort allt dom gjort. Varför?

Jag skulle nästan kunna kalla det dubbel liv?  En person på dagen och en annan på kvällen. Det är inte så det känns. Men det är så jag skulle kunna beskriva det. 

Jag får kritik för allt. För att jag jobbar, är ute i veckorna, för att jag sköter skolan. Och inte minst för mina äldre kompisar. Jag har inte en vän som är under 24, jobbar varje dag efter skolan. Och söndag är min lördag. Livet som krogmänniska kan kallas speciellt. Men jag älskar det. För det är så jag är uppväxt, och det är så jag valt att leva.

Jag gjorde mina val redan som 12åring då jag halkade in i krogbranchen. Och sedan dess har jag stått där tisdag till lördag. Olika ställen varannat år. Men det är så jag jobbar. Jag får aldrig bli för bekväm.

Jag känner mig redan som vuxen, eller ja, som 25 i alla fall. Lagom gammal. Mycket är nog tack vare min pappa, som försvann. För tack vare honom lärde jag mig att ta hand om mig själv, hur jag skulle göra för att försörja mig, och för att leva livet på mina villkor.  För det är såhär jag vill ha det, jag är en riktig krogråtta. Med mer erfarenhet än alla jag jobbar med, en riktig veteran. Men jag älskar det. Jag älskar att på fredagkvällen få springa skiten ur mig själv och slänga ut öl till alla onyktra människor där ute. För jag vet att på söndag och måndag är det min tur. 

Ska jag få kritik för det? För att jag inte är som en annan 18åring. För att jag inte ser det underhållande med en första utgång när jag fyller 18. Eftersom jag själv satte min fot på puben som 12åring. Jag har redan spelat spelet och lärt mig reglerna. Jag har också redan raggat på killen som var något år äldre och tyckt att det var skithäftigt. Jag har mina tryggheter och jag vet hur jag sa spela mina kort. Men tycker inte att jag ska få kritik för det.  Tvärtom! En klapp på axeln och ett "fan vad du är grym som byggt upp allt dethär helt själv" skulle sitta jävligt fint. Men inget sådant, inget sådant alls. Är det avundssjuka eller ren bitrerhet?

Det är en ganska skön känsla,
upptäcka någon som du inte upptäckt förut.
Du vet, kanske en gammal kompis,
kanske en ny bekantskap.
När du upptäcker att den finns där igen,
eller på nytt.

Ja jag har mått ganska bra senaste veckan.
Delvis för att det inte är mörkt ute längre,
men också för att jag hittat ny glöd och styrka.

Jag gjorde något dumt i helgen.
Jag föll tillbaka, fan.
Tillbaka i hans famn, 
till hans lögner och oärlighet.
Fan fan fan.
Det var underbart, det var det.
Men nu kommer ångesten igen,
och då vet jag att det inte var värt det.
Jag älskade dig, 
jag älskade våra fredagar.
Det gör jag inte längre, jag lovar.

 

ibland saknar jag dig. 
just idag 

Och någon stans på vägen glömde jag att vara ung. Ung och galen.

Ja vem är jag? 

Jag känner att det är dags för er utomstående att få reda på mitt liv, hur det fungerar och varför det blev såhär.  Vi börjar om från början. Dag ett, och arbetar oss sakta frammåt genom livet.

1993 kom jag till livet. Bodde med mamma, pappa och min älskade bror i ett fint hus. I en fin by. Gick på ridskolan och spelade fotboll precis som alla andra tjejer då.  Jag hade två katter och såg upp till min storebror mer än allt.

 2005 var året då jag började hata. Jag var inte gammal. Men jag hatade ändå. Mer än allt. Han hade dubbla mobiltelefoner, var på "konferans resor" som han så fint ville kalla det. Jag glömmer aldrig den kvällen, det var en kväll i december. Mamma var i stockholm, moster hade gått bort. Bror var hos grannen.  Klockan är elva på kvällen och jag ligger och ska sova. Jag  hör dörren nere öppnas, trappsteg upp till min brors rum som låg vägg i vägg med mitt. Sen hör jag några ha sex. Bror min var visserligen 14, men inte var det han. Efter det hittade jag mammas dagbok. Hur det stod att hon inte orkade mer. Dom bråkade en dag i tvättstugan. Jag hör henne säga "du kan ju åka över till danmark, för du har ju ändå ett barn i magen där". Då förstod jag att det var hon. Danskhoran. 

2006-06-22 var skilsmässan ett faktum, och jag tackar då gud för det. Även fast det fick mig att må riktigt kasst. Jag gick in som i ett mörker. Målade allting svart, svarta kläder, svart hår, svarta väggar, svarta möbler, svart själ.  Dom bodde hemma varannan vecka.  Då dom inte var här satt dom i en liten etta på 30kvm.  Veckorna med han var värst. Han låtsades som ingenting. Trodde att jag inte visste eller förstod. Men jag hatade honom. 

2006 träffade jag också min första pojkvän Musse. Jag var bara 13. Men så förbaskat kär. Vi hade roligt och mysigt. Inte mer än så. Det et tog slut i samma veva som jag flyttade. 

2007 Flyttade i mars till en större stad. Jag, mamma och vår räddare. Mammas chef. Jag står honom fortfarande evigt tacksam. Huset låg nära skolan, fick nya umgängeskretser. Kanske fel spår. Men vad visste jag?  
Dock var det samma skola mina gamla kompisar gick på. Men dom förstod mig inte längre. Dom förstod inte varför jag var så svart, aldrig åt, aldrig log. Då kom bulimin för första gången. Jag var undernärd. Men hur mycket jag gick ner så var det aldrig nog.  I maj träffade jag min första kärlek C. Jag älskade honom och han älskade mig. Han tog hand om mig. Han tog min oskuld. Och hela mitt hjärta. Delar av det ligger fortfarande kvar hos honom. Han bevarar det finaste.

2008 Efter 10 månader med honom var jag tillräckligt läkt för att stå på egna ben. Så jag lämnade honom. Vilket jag idag kan känna var något av det dummaste jag någonsin gjort. För han var underbar, det var han verkligen. Våren och sommaren som kom efter var kaos. Jag hittade nya vänner och var onykter varje helg, om inte varje dag. Dränkte sorgerna, och fyllde tomheten med one night stands. För jag saknade honom, men var för stolt för att erkänna att jag gjort fel.  Hela sommaren är idag som ett stort svart tomrum. Jag kommer inte ihåg någonting. Killar kom och gick. Spriten likaså. 

Vid det här laget hade min pappa flyttat in till stan med sin nya tjej. Danskhoran. Även min bror bodde där. Pappa och danskhoran var aldrig hemma. Så där festade vi nästan varje kväll. Det var också i samma veva jag tappade kontakten med min bror. Vi liksom gled ifrån varandra. Han var med pappa och jag med mamma.  

I slutet på 2008 träffade jag en kille K. Det måste varit i början av december. Jag tyckte om honom. Inte mer än så. Men han fanns där varje kväll. Det var han som varje natt höll om mig och sa att allt skulle bli okej.

Under våren 2008 hittade jag också tillbaka till min första pojkvän musse. Dock som kompis. Han bodde några hus bort och vi umgicks varje dag. Om jag så bara gick förbi och sa hej så sågs vi varje dag. Jag grät i hans famn och han grät i min. Jag litade på honom till 110%. Jag lutade mig mot honom för jag hade lite svårt att stå på egna ben. Han liksom ersatte min bror som jag tappat bort på vägen. Han fick mig att leva. Ska jag vara helt ärlig så hade jag nog inte levt idag om inte han hade dykt upp igen. För utan honom var jag ingenting. Han var mitt allt. 

Julafton 2008, kom den hemska nyheten. Min mamma fick cancer. Det var min julklapp. När hon sa de orden visste jag inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen. Då fanns han där. Musse. Han fanns alltid där. Det spelade ingen roll vilken dag eller tid det var. Han bara fanns där. Jag kan fortfarande höra hur orden ekar i huvudet. All smärta jag fick i bröstet. Hela min värld rasade samman. 

2009 I början på mars tog det slut mellan mig och min dåvarande kille. Han hade utnyttjat mig hela tiden. Mina pengar och min kropp.  I april gick jag tillbaka till honom men i maj tog det slut igen. Bulimin kom tillbaka, denna gång i högre grad.  I samma veva träffade jag idioten, som jag kallar honom idag. Men som då var den enda jag haft samma känslor för som C.  Jag flyttade in till en ännu större stad den sista maj. Han blev som en nystart på mitt nya liv.  Vi levde ihop. varannan dag hos han, varannan dag hos mig.  Vad jag inte visste då var att han skulle förstöra mig totalt. Att han skulle göra så att jag aldrig mer kunde lita på någon. För det gjorde han. Han hade kontrollbehov, han var otrogen, han var mytoman. Ja han var precis allt man inte ska vara. Det tog slut gång på gång. Men dum som jag var tog jag tillbaka honom. Och han förstörde mig mer och mer för varje gång.  Det var också när jag flyttade in till en ny stad (2mil bort) som musse sa hejdå till mig. Eller han sa aldrig hejdå, han bara slutade höra av sig. slutade svara. slutade finnas där. För han träffade en flickvän som blänger på mig än idag för att jag varit en del av hans liv. Det var inte lätt att gå från beroende till helt oberoende på en vecka. Nu kunde jag inte längre ringa honom när jag behövde råd eller tröst. Han skulle aldrig mera svara. 

I 10 månader stod jag ut med idioten. Sedan bröt vi. Föralltid. Den dagen minns jag som igår 2010-02-05. Dagen då hela min värld åter rasade samman. För hur skulle jag klara mig utan honom. Jag hade ett behov av att han skulle behöva mig. Nu när han inte behövde mig längre blev jag åter igen tom.  Ännu tommare blev jag när jag den dagen ringde musse och jag fick ett "klick" i örat då han förstod att det var jag. 

Nu hade jag ingen, ingen alls. Jag mådde skit året ut, Det var många dagar, veckor och månader. Men jag kämpade och försökte. Eller vissa dagar iallafall. De flesta dagar låg jag där i sängen. Utan att äta eller sova. Alkoholen var min vän och solen min fiende. Jag bara låg. Låg och väntade på att tiden skulle gå. Så att jag kunde leva igen.

2010-05-21 bröt jag benen. Inte ett utan båda. Jag blev rullstolsbunden och tappade självförtroendet. Jag körde motocross, och jag var riktigt grym. Tills den dagen allting förstördes. Jag visste att jag aldrig skulle köra som förut. Jag visste att jag aldrig skulle kunna bli så bra igen. Jag kände att det inte fanns någon mening med någonting. Jag kunde inte ens ta mig ut på balkongen för lite sol på egen hand. Det var då jag upptäckte bag in boxen. Den fick plats under sängen. Jag behövde inga glas. Utan bara sträcka ner handen och ta så mycket jag ville ha.  

På sommaren 2010 hade jag läkt tillräckligt för att visa mig utanför lägenheten nykter. Jag träffade J. Han tog hand om mig. Men han bodde 20 mil bort, och fanns bara där för mig varannan helg. Det var inte mer än så. Jag klarade inte av att må så dåligt som jag gjorde dom dagarna han inte var där. Så jag lät honom gå.

2010 gick och 2011 kom till världen. Det är först nu jag lärt mig hur jag står på egna ben. Hur jag läker mina sår. Vissa dagar behöver jag draghjälp, andra dagar drar jag andra. Men jag vet att jag klarar det om jag tar en dag i sänder. 

Om vi nu sammanfattar. Jag har en pappa, som bor med danskhoran. Dom har barn. Och jag har valt själv att ha så lite kontakt som möjligt med dom. Bror min flyttade till eget. Mamma och jag bor ihop. Hon är frisk nu. Musse pratar inte med mig. Och det går inte en dag utan att jag saknar. Saknar C och musse. Speciellt Musse.  Jag är också frisk nu, jag är normalviktig. Jag läker förtfarande insidan på mig. Det värsta är dom dagarna då jag inte vet varför jag mår dåligt. Sådana dagar jag bara ligger i sängen. utan ork. 

Jag är tacksam över mina vänner, och min mamma. Utan det hade jag varit en nobody

hafförstår inte hur du fortfarande kan röra om innuti mig

hur du likt en orkan kommer och förstör.
när du sa dom orden visste jag att det skulle bli bra igen.
allt skulle bli bra igen. 
Nu vet jag inte längre,
drömmarna har kommit tillbaka.