Vissa dagar förstår jag inte hur mina vänner står ut. Hur dom kan gå omkring och veta att jag vissa dagar hatar dom. Jo det är faktiskt så, ibland orkar jag inte med er. Då strejkar jag, kollar åt någon annan som får det kännas bättre. Men det känns inte bättre för er. Förlåt för att jag inte ger lika mycket som jag får, och förlåt för de dagar låtsas att ni inte finns. Men jag tycker om er så jävla mycket, och jag är tacksam till tusen att ni inte lämnar mig.  Jag älskar er och jag älskar att ni förstår mig.

Ny blogg, ny människa?
Kanske blir det lättast så,
att lämna det gamla bakom sig och starta om på nytt.

För hur ska människor annars kunna förändra sig,

om dom inte kan börja om?

Denna gången blir det inte lika personligt,
hoppas att ni nöjer er